Nu är ju tråden rätt gammal och full av kloka råd, som jag har inte så mycket att tillägga på fronten i handfasta råd...
Jag ville mest bara berätta om min egen erfarenhet av dylikt; Jag blev våldtagen för ca 15 år sedan och arbetar fortfarande med sviterna av det. Precis som någon annan klok här skrev, så är det den känslomässiga biten som är jobbigast och som tar tid - där skiljer sig inte en fullbordad våldtäkt särskilt mycket mot ett våltäktsförsök. Båda behöver tid, massor av terapi och arbete inuti, såväl som tålamod och stöd från omgivningen.
Visst är det svårt att stå ut med sig själv i början; Hela själbilden blir rubbad och man känner sig kränkt och förnedrad, ovärdig - ja, man skäms. Inför sig själv och andra. Men - DET VAR INTE DITT FEL!
Jag anklagade mig själv i över två år, innan jag slutligen började förstå att det faktiskt inte var mitt eget fel, att jag blivit illa och respektlöst behandlad, att jag faktiskt gjort vad jag kunnat - inte förrän jag började förstå det, kunde jag börja arbeta med mig själv och resa mig ur det känslomässiga träsk det innebar.
Det är jättesvårt med närhet i början. Å ena sidan kan man behöva värme och trygghet, men i dagsläget skall du nog främst söka den närheten och tryggheten hos människor du verkligen litar på. Stressa inte, låt det ta tid. Lasses förslag om en trygg mansfamn var bra - då har du också möjlighet att börja bearbeta rädslan inför beröring från det motsatta könet. Men låt saker och ting ta tid - det måste det få göra.
Terapi är klockrent för att komma ut självanklagelserna.
Jag önskar dig all lycka och välgång - att du alls vågat skriva och berätta här, är en god start och ett tecken på att du känner att det faktiskt inte är dig det är fel på. Läkeprocessen har börjat - våga se framåt, tro på dig själv. Det vänder en vacker dag.