Vad använder du för ord?

[Levis]

Olika generationer verkar använda olika namn på könsorgan och aktiviteter så jag kom på att det vore intressant att höra vad just du använder för uttryck och om du uppfattar dem som generationstypiska.

"Penis", "kuk" och "snopp" är på något sätt tidlösa begrepp men när jag växte upp var "balle" och "stake" faktiskt vanligare. Har fått intrycket av att äldre än mig (är född på slutet av sextiotalet) snarare använde "pitt" och att yngre kör med "dase".

"Testiklar" och "pung" är generellt förekommande liksom "pungkulor". Däremot är "kulorna" och ännu mer "stenarna" mindre vanliga och lätta att missförstå.

"Onanera" och "runka" är också generella uttryck men ett tag användes "taja" och "handarbete" (som kan vara ett översättningslån från "handjob" men förmodligen uppstått separat).

"Pippa" och "göka" är också generationstypiska (för att inte tala om Ronny och Ragges "pöka").

Det bästa exemplet på hur tiden ändrar betydelser och uttryck är "fläns" som ursprungligen betydde "utvidgad ände av rör" - en typisk hantverkarterm från en era med en detaljerad vokabulär innan modellbeteckningar och serienr tog över. Ur detta ordet bildades "flänsost" som en skämtsam beteckning för "smegma". Ursprungsbetydelsen gick sedan förlorad och "fläns" betyder numer "flänsost".

 

[Indulgence]

Är tidig 60-talist och använder följande vokabulär:

Kuken

Stånd, Erektion eller Ståkuk

Fittan

Knulla eller Pippa

Handjobb eller Runka

Blåsjobb eller Suga/Slicka

Sperma eller Sagge

Detta var en rätt kul övning. Jag använder andra benämningar också, men endast undantagsvis.

 

[Levis]

"Mutta" upplever jag som ett yngre uttryck. Nilecitygänget gjorde fyra fristående filmer som gick i tv 1999 av vilka Torsk på Tallinn är den mest kända. En annan av filmerna Ben och Gunnar är en pastisch på Harry mötte Sally och skall i början utspelas på 1980-talet. Just "mutta" återkommer i filmen som en komisk hint till åttiotalsslang.

 

[Orro]

Kuk, dase, stock, åderpåle... kärt barn har många

Fitta, vagga

Stånd, ståkuk

Runka

Knulla, bånka på

Avsugning, avblåsning,

Sperma, ”kärlek”, sats

 

[carrolover]

Jag blir kåt på balle men det verkar bara användas från Stockholm och uppåt. I Skåne verkar det som att balle betyder röv och ”ballar” för pungkulor har jag aldrig hört, är det nån som säger det?

PS runka din balle nu

 

[Levis]

Ja, i Skåne betyder det något annat men så pratar de ju halvdanska! "Balle" tror jag första ggn jag hörde i slutet av sjuttiotalet och det känns som ganska stockholmskt.

 

[Jeppe-87]

Ståkuk, stånd
Kuk, fitta
Onanera, runka,
knulla
Suga/slicka

 

[gorgik9]

Olika generationer verkar använda olika namn på könsorgan och aktiviteter så jag kom på att det vore intressant att höra vad just du använder för uttryck och om du uppfattar dem som generationstypiska.

"Penis", "kuk" och "snopp" är på något sätt tidlösa begrepp men när jag växte upp var "balle" och "stake" faktiskt vanligare. Har fått intrycket av att äldre än mig (är född på slutet av sextiotalet) snarare använde "pitt" och att yngre kör med "dase".

"Testiklar" och "pung" är generellt förekommande liksom "pungkulor". Däremot är "kulorna" och ännu mer "stenarna" mindre vanliga och lätta att missförstå.

"Onanera" och "runka" är också generella uttryck men ett tag användes "taja" och "handarbete" (som kan vara ett översättningslån från "handjob" men förmodligen uppstått separat).

"Pippa" och "göka" är också generationstypiska (för att inte tala om Ronny och Ragges "pöka").

Det bästa exemplet på hur tiden ändrar betydelser och uttryck är "fläns" som ursprungligen betydde "utvidgad ände av rör" - en typisk hantverkarterm från en era med en detaljerad vokabulär innan modellbeteckningar och serienr tog över. Ur detta ordet bildades "flänsost" som en skämtsam beteckning för "smegma". Ursprungsbetydelsen gick sedan förlorad och "fläns" betyder numer "flänsost".

Hej kära språkvetarkompis!!!

Är rädd att jag måste börja med att i viss mån ifrågasätta dina frågor, nämligen på följande sätt: Varför ska man utgå ifrån att en aktuell typ av vokabulär enbart förändras över tid, alltså från generation till annan? Varför inte ta med i beräkningen att ordförråden kanske varierar - förslagsvis - mellan yrkesgrupper, samhällsklasser, kön, etniskt och/eller dialektalt diversifierade grupper, och så vidare, och så vidare, och så vidare...

Jag kan inte tänka mig annat än att du känner till det stora standardverket när det gäller det svenska språkets kåtaktigaste vokabulärer, nämligen Bengt G. Dagrins Stora Fula Ordboken. Jag sitter här med fjärde upplagan från 2008 bredvid mig och man finner då 1732 olika ord för det kvinnliga könet, 1887 ord för manskönet och 1435 ord som betecknar den köttsliga samvaron för manskön och kvinnokön. Men jag har också haft tillfälle att kika på den femte upplagan utgiven 2013, och där hittar man 1938 kvinnokönsord, 2038 ord för manligt kön och 1641 ord för kukens och fittans förening.

Jag vill gärna ge några dialektala godbitar från mitt egentliga modersmål, nämligen Malungsmålet som är en av dialekterna i norra västerdalarna:

Man kan förstås helt enkelt deklarera att man är kåt : I e sô dzävvla kåt! (Alltså: Jag är så jävla kåt!)

Men kättjan blir kanske lite mer färgstark om man hojtar: Fan hôcke brondâ i a ! (Fan vilken brunst jag har!), eller Dzäviln anfäkta, i e bôl sô i trol i gar at! (Jävlar anfäkta, jag är så brunstig att jag tror jag dör!)

Och så måste man förstås berätta om hur det ligger till med kuken: I e dârmåtta kåt sô spittsiln stand sôm e järnrôr! (Jag är så förbaskat kåt att kuken står som ett järnrör!; spittsiln = kuken (bestämd form), spittsil = kuk (obestämd form)).

 

[Levis]

Tyckte det var en kul frågeställning bara. Har också noterat att även om jag utgår från Stockholm och hur folk uttrycker sig här så har huvudstadsslang en tendens att snabbt sprida sig.

Mina egna exempel antyder att en viss förändring över tid faktiskt har skett. Dina exempel från Fula ordboken verkar peka i samma riktning eftersom antalet beteckningar inte är konstant mellan de angivna utgivningsåren.

Tanken var inte att göra någon seriösare undersökning än så här.

 

[gorgik9]

Tyckte det var en kul frågeställning bara. Har också noterat att även om jag utgår från Stockholm och hur folk uttrycker sig här så har huvudstadsslang en tendens att snabbt sprida sig.

Mina egna exempel antyder att en viss förändring över tid faktiskt har skett. Dina exempel från Fula ordboken verkar peka i samma riktning eftersom antalet beteckningar inte är konstant mellan de angivna utgivningsåren.

Tanken var inte att göra någon seriösare undersökning än så här.

Tja, jag ifrågasatte ju inte alls att språket förändras över tid - jag ifrågasatte föreställningen om språkets enhetlighet. Min poäng var att du ALLTID har en mångfald av vokabulärer - och detta har nog aldrig förändrats över tid, åtminstone särskilt mycket...

 

[Levis]

Jag tror att eftersom du kommer från ett område där man kan argumentera för att språket är så pass annorlunda att det inte ens är en dialekt utan ett helt eget språk så är därav vokabulären väsentligen annorlunda.

Under äldre tid delades nordgermanska språk upp i en västlig resp östlig gren. Den senare omfattade koncepten svenska och danska (det äldre gutamålet intog härvidlag en egen placering). Den geografiska isoleringen av Island och Färöarna har gjort att språken där med tiden blivit alltmer avskilda från Skandinaviens språk vilka å andra sidan påverkats inbördes till den grad att språkgränserna inte är helt förutsägbara. Språkpolitiken har åtminstone i Sverige bidragit till att avvikande mål gradvis försvunnit.

Nåväl, Dalarna och vissa delar av Norrland och Finland har behållit enskilda mål som vittnar om äldre tiders språkgränser och språkbruk. Exempelvis förstår jag av dina dalmålsexempel att "i" används för "jag" vilket visar ett troligt västligt nordgermanskt ursprung; pronominet hette "ek" - ur vilket "i" torde ha uppkommit - på den västliga varianten men "iak" på den östliga.

 

[gorgik9]

Jag tror att eftersom du kommer från ett område där man kan argumentera för att språket är så pass annorlunda att det inte ens är en dialekt utan ett helt eget språk så är därav vokabulären väsentligen annorlunda.

Under äldre tid delades nordgermanska språk upp i en västlig resp östlig gren. Den senare omfattade koncepten svenska och danska (det äldre gutamålet intog härvidlag en egen placering). Den geografiska isoleringen av Island och Färöarna har gjort att språken där med tiden blivit alltmer avskilda från Skandinaviens språk vilka å andra sidan påverkats inbördes till den grad att språkgränserna inte är helt förutsägbara. Språkpolitiken har åtminstone i Sverige bidragit till att avvikande mål gradvis försvunnit.

Nåväl, Dalarna och vissa delar av Norrland och Finland har behållit enskilda mål som vittnar om äldre tiders språkgränser och språkbruk. Exempelvis förstår jag av dina dalmålsexempel att "i" används för "jag" vilket visar ett troligt västligt nordgermanskt ursprung; pronominet hette "ek" - ur vilket "i" torde ha uppkommit - på den västliga varianten men "iak" på den östliga.

"E gväitmjelsgvit gväspa i gvilda gvästern" - nääää, käre språkvetare, detta var inte ett "dalmålsexempel", det var ett exempel på Limamål, närmare bestämt från de södra byarna i socknen, som Östra och Västra Tandö, ett exempel på hur folk har skojat med de mest typiska och aparta dragen i sitt mål. När det gäller det södra Limamålet så handlar det förstås om att v-ljud framför vokal blir gv-. Den inledande frasen översatt till konstspråket standardsvenska blir alltså: "En vetemjölsvit vespa i vilda västern."

Trots att de södra Limabyarna bara ligger drygt två mil norr om Malungsfors (där jag växte upp) så är skillnaden stor - malungsmål är definitivt någonting annat än limamål men bägge klassificeras normalt som västerdalsmål. Det gäller ju däremot inte min pappas dialekt Moramålet, som förstås är ett av österdalsmålen. Låt mig ta en framträdande grammatisk skillnad, som gäller verb-böjningen. I malungsmål är det ganska enkelt, och låt oss ta ett extremt vanligt verb som att ha, vilket blir i infinitivformen te a, och fortsättningen blir: i a, du a, han/ho a, ve a, är a, dôm a. På moramål blir det en verb-böjning som på sätt och vis mer påminner om tyska: ig a, du ar, an/o ar, wir am, ir avir, däm am. Ska man ge ett grammatiskt exempel på att malungsmål blir krångligare än moramål så kan man peka på bruket av preklitiska pronomina, alltså att man sätter personliga pronomina framför personnamn och man måste tänka på i vilket kasus man befinner sig, så i nominativ blir det an Lars och o Anna, men har man en dativstyrande preposition i faggorna så blir det exempelvis i gav e bok at om Lars och i gav e bok at in Anna.

Men det som på allvar gör att många dialekter i norra Dalarna är svårbegripliga för stockholmare och andra fåkunniga är inte varken ordförråd eller grammatik, utan språkmelodin, (alltså vad jag tror att engelska lingvister brukar kalla accent) - det är den MYCKET aparta språkmelodin - kombinerat men läckerheter som triftonger - som gör att älvdalska är ordentligt svårbegripligt även för personer födda och uppväxta i andra delar av norra dalarna.

Jag vet att lingvistikprofessorn Östen Dahl under många år har propagerat för att älvdalska ska uppfattas som ett eget språk - jag är inte speciellt imponerad av tanken... Stockholmslingvister kan grubbla på följande fråga: När övergår moramål till älvdalska? Kanske i höjd med Våmhus, eller nå't?

Jag skulle kunna fortsätta länge än, men nu för det fanken i mej vara nog för den här gången...

 

[Levis]

"E gväitmjelsgvit gväspa i gvilda gvästern" - nääää, käre språkvetare, detta var inte ett "dalmålsexempel", det var ett exempel på Limamål, närmare bestämt från de södra byarna i socknen, som Östra och Västra Tandö, ett exempel på hur folk har skojat med de mest typiska och aparta dragen i sitt mål. När det gäller det södra Limamålet så handlar det förstås om att v-ljud framför vokal blir gv-. Den inledande frasen översatt till konstspråket standardsvenska blir alltså: "En vetemjölsvit vespa i vilda västern."

Trots att de södra Limabyarna bara ligger drygt två mil norr om Malungsfors (där jag växte upp) så är skillnaden stor - malungsmål är definitivt någonting annat än limamål men bägge klassificeras normalt som västerdalsmål. Det gäller ju däremot inte min pappas dialekt Moramålet, som förstås är ett av österdalsmålen. Låt mig ta en framträdande grammatisk skillnad, som gäller verb-böjningen. I malungsmål är det ganska enkelt, och låt oss ta ett extremt vanligt verb som att ha, vilket blir i infinitivformen te a, och fortsättningen blir: i a, du a, han/ho a, ve a, är a, dôm a. På moramål blir det en verb-böjning som på sätt och vis mer påminner om tyska: ig a, du ar, an/o ar, wir am, ir avir, däm am. Ska man ge ett grammatiskt exempel på att malungsmål blir krångligare än moramål så kan man peka på bruket av preklitiska pronomina, alltså att man sätter personliga pronomina framför personnamn och man måste tänka på i vilket kasus man befinner sig, så i nominativ blir det an Lars och o Anna, men har man en dativstyrande preposition i faggorna så blir det exempelvis i gav e bok at om Lars och i gav e bok at in Anna.

Men det som på allvar gör att många dialekter i norra Dalarna är svårbegripliga för stockholmare och andra fåkunniga är inte varken ordförråd eller grammatik, utan språkmelodin, (alltså vad jag tror att engelska lingvister brukar kalla accent) - det är den MYCKET aparta språkmelodin - kombinerat men läckerheter som triftonger - som gör att älvdalska är ordentligt svårbegripligt även för personer födda och uppväxta i andra delar av norra dalarna.

Jag vet att lingvistikprofessorn Östen Dahl under många år har propagerat för att älvdalska ska uppfattas som ett eget språk - jag är inte speciellt imponerad av tanken... Stockholmslingvister kan grubbla på följande fråga: När övergår moramål till älvdalska? Kanske i höjd med Våmhus, eller nå't?

Jag skulle kunna fortsätta länge än, men nu för det fanken i mej vara nog för den här gången...

Men hallå, ingen förstår de här målen som inte kan dem!

Detta är den generella utgångspunkten för den lingvistiska innebörden av beteckningarna "språk" resp "dialekt". Den politiska går ut på att allt är dialekter som avviker från den fastställda nationalspråkspolicyn. (I Francos Spanien var det i alla avseenden isolerade språket baskiska en dialekt och sammaledes tyckte Mussolini om maltesiskan som är en italiserad variant av arabiska.)

Vad vi har att göra med i dalmålsfallen är ett dialektkontinuum dvs eftersom ingen av varianterna har någon standardiserad form eller skriftlig tradition räcker konstaterandet att de är dels avgränsade från övriga språkformer runtikring och dels internt besläktade.

Ett annat utmärkt exempel på en minoritetsspråksbubblare är överkalixmålet. Här i landet har politikerna den fixa idéen att ett minoritetsspråk måste vara invandrat varvid man klassificerat jiddisch (som i princip helt saknar talare i landet) som ett sådant men avstått i avseende av varianter av nordgermanska språkformer. Språkvetenskap och språkpolitik går i regel utomordentligt illa ihop.

Beträffande gv-: detta är ett inte helt ovanligt fenomen som förekommer t ex på walesiska, romanska språk, austronesiska språk och persiska bl a. På persiska är ordet för "växt/blomma/ros" gol men den fornpersiska formen var w(a)rd och lånades in i arabiska, armeniska och georgiska som wardu, vart resp vardi.

 

[gorgik9]

Men hallå, ingen förstår de här målen som inte kan dem!

Detta är den generella utgångspunkten för den lingvistiska innebörden av beteckningarna "språk" resp "dialekt". Den politiska går ut på att allt är dialekter som avviker från den fastställda nationalspråkspolicyn. (I Francos Spanien var det i alla avseenden isolerade språket baskiska en dialekt och sammaledes tyckte Mussolini om maltesiskan som är en italiserad variant av arabiska.)

Vad vi har att göra med i dalmålsfallen är ett dialektkontinuum dvs eftersom ingen av varianterna har någon standardiserad form eller skriftlig tradition räcker konstaterandet att de är dels avgränsade från övriga språkformer runtikring och dels internt besläktade.

Ett annat utmärkt exempel på en minoritetsspråksbubblare är överkalixmålet. Här i landet har politikerna den fixa idéen att ett minoritetsspråk måste vara invandrat varvid man klassificerat jiddisch (som i princip helt saknar talare i landet) som ett sådant men avstått i avseende av varianter av nordgermanska språkformer. Språkvetenskap och språkpolitik går i regel utomordentligt illa ihop.

Beträffande gv-: detta är ett inte helt ovanligt fenomen som förekommer t ex på walesiska, romanska språk, austronesiska språk och persiska bl a. På persiska är ordet för "växt/blomma/ros" gol men den fornpersiska formen var w(a)rd och lånades in i arabiska, armeniska och georgiska som wardu, vart resp vardi.

Hrrmmm...jag tror inte att jag är väsentligen oenig med dig i vad du säger, men vi har kanske lite olika perspektiv...typ, eller nå't.