Du har nog väldigt rätt i mycket av vad du skriver, och det känns väldigt trevligt att det finns människor som till och med verkar bry sig om hur okända människor på nätet har det.Originally posted by Trancekillen
Jag (och säkert många andra som läser detta) känner faktiskt igen mig i en del av det ni skriver, framför allt Kuken, även om jag inte riktigt är i samma sits eftersom oskulden min är borta och jag har haft några förhålllanden. Nu har det gått ett bra tag sedan mitt senaste förhållande och jag har börjat märka att jag väldigt lätt blit intresserad av fel sorts tjejer och jag har börjat ifrågasätta vad det är i mitt beteende som kan vara orsaken till det.
Jag tror det hela handlar mycket om interna konflikter. Man vill en sak samtidigt som man inte vill det och det blir ett stort problem som tär på ens tankar och tar energi och ju längre tiden går desto större blir problemet.
Jag tror du är inne på nåt här i ditt sista inlägg Kuken, i det du nämner om att det kanske är du som egentligen inte vågar bli intresserad av det som är tillgängligt/uppnåeligt. Det måste ha nåt att göra med att dina krav/önskemål är för höga! Livet är inte som på film eller i böcker där man träffas och det säger ömsesidigt klick och man lever lyckligt osv. Tyvärr.
Men det ligger också en VÄLDIG styrka i att inte kompromissa med sig själv som du gör. Du vet vad du INTE vill och nöjer dig inte med mindre, och det är på sätt och vis bra, men det är nog samtidigt just där ditt problem numera ligger. Jag tror inte att du kommer att träffa den rätta bara vips sådär, utan det krävs lite jobb från din sida.
Försök att vara mer observant och lägg märke till om någon tjej är intresserad och ta chansen när du ser den! Ta det för vad det är och testa på det ett tag. Även om du inte är kär eller jätteintresserad så blir det en erfarenhet på vägen som du kommer att ha nytta av senare. Någon gång måste du kliva över linjen. Som jag sa innan att när man gått ensam länge så blir det lätt att man bygger luftslott och det är lätt hänt att man kväver den andra parten med sina förväntningar. Been there, done that, and I've got the scars to prove it.
Du kan som sagt inte köpa självförtroende i närmsta affär, nej, affär men du måste jobba fram det. Kanske är du en sån person som gillar (för svåra) utmaningar och att saker och ting inte ska vara för lätt. Isåfall välkommen till klubben. Och jag tror absolut att ett långresa kan vara väldigt lärorikt. Främst för att man lär sig se mönster i sitt eget sociala beteende när rotationen på folk i ens liv blir så oerhört mycket snabbare än här hemma.
En kompis till mig var oskuld tills han var 24 och hade en självkänsla som inte bara var nere i källaren utan vidare ner genom Helvettes Brun och ner till Djävulens sängvrå, men han stod på sig och väntade ut tills det kom en tjej som troligen fattade att han var oerfaren och ville hjälpa honom (för det är nog någonting som många tjejer trots allt tänder på trots tuvalu's inlägg) och nu är den histora. Sen dess har han haft några förhållanden som visserligen gått åt helvette men nu har han iallafall testat sig fram och kommit på att det inte var allt som det utgavs sig för att vara och kan numera fokusera på annat i sitt liv. Visserligen så undrar jag om han ens är intresserad av tjejer överhuvudtaget men det är en annan debatt...
Jag har kommit på en sak till som sätter käppar i mina hjul, som jag tror är ganska viktig!
Det är att jag känner mig så osäker, att jag kanske till och med omedvetet inte ens vågar erkänna för mig själv att någon skulle vara intresserad av mig, för vad tusan skulle jag göra då? Jag vet ju inte hur man gör, om man säger så. Eller det är klart jag vet, men jag vet också att vägen från den eventuella möjligheten till något konkret antagligen är kantad av mina misstag, att jag "gör bort mig", och kanske att det bara är plågsamt för mig, eftersom det med stor sannolikhet ändå slutar i tårar.
Då säger ni såklart att det MÅSTE vara värt chansen, och ni har så rätt, så rätt... Men vad ska jag göra för att få min kärleksskygga hjärna att begripa det?
Jag kan tala om att just för tillfället är väldigt betuttad i en flicka, men jag vågar som vanligt inte göra ett skit. Jag flyr alla möjligheter, eftersom de också är möjligheter till ytterligare frustration. Kvitt eller dubbelt liksom. Fast med sämre odds.
Det leder till att jag knappt vågar säga 'hej', för att jag vet att ju närmare jag kommer henne, desto mer brutalt och långvarigt kommer nederlaget att vara. Och jag tål inte nederlag...
Och visst har det med "kräsenhet" att göra. I allra högsta grad... Jag är som sagt bara intresserad om det är nån som tilltalar mig sexuellt, och tyvärr är det väl så att jag inte tilltalas av dem som ligger på min egen nivå. Och jag förstår egentligen inte varför jag ska knulla runt med folk jag inte egentligen är intresserad av. Det verkar vara vad de flesta andra pysslar med. Jag är mer gammaldags. Är det inte giftermålsmaterial så kan det lika gärna vara, men å andra sidan så är giftermålsmaterial så viktigt att jag ballar ur och inte vågar istället.... Eviga dilemma.
Mina problem är nog ganska uppenbara för alla som känt mig en längre tid, men jag skulle ALDRIG erkänna att jag aldrig kommit till skott. Det skulle vara jävligt skönt att säga det, men jag vet att människor är onda jävlar, och att en del skulle skratta åt mig. Och att folk skrattar åt mig är det värsta jag vet. Antagligen från min urusla barndom då folk skrattade åt mig mest hela tiden. Där mynnar för övrigt all skit. Det är jag säker på.Jag undrar över två saker nu. Först, hur pass bra kompisar tycker du/ni att du/ni har? Känner du/ni att ni har folk i er omgiving som förstår sig på er situation? Kan du/ni VERKLIGEN prata om era problemen med någon jämnårig som står nära eller är det här med avsaknaden förhållanden egentligen bara en del i någon sorts omfattande (social) isolering?
Jag för min del är 100% hetero, inget snack om den saken. Klart jag har tänkt tankar om sex med killar också, men de tankarna tilltalar mig inte det minsta. Att jag tänkt på det är mest för att jag är en väldigt öppen person, och det vore synd om jag gömde mitt rätt jag för mig själv på grund av bögnoja. Men jag har alltså tydligen visat att jag var som jag trodde från början i och med tankeexperimenten...Min andra fråga handlar om själva sexualiteten. Ser du/ni er sjävla som 100% hetero och ABSOLUT inget annat eller kan det rent av vara en fråga om sexuell ambivalens?