mb_2000
Medlem
- Kön
- Man
Jag brukade i mina yngre dar dra en bendix i skogen... Ibland var jag extra modig och klädde av mig naken och gick ut på små promenader, ivrigt kramandes bananen. Några av mina bästa sprut på egen hand har jag fått när jag varit ute på dylika promenader.
Till det pinsamma.
Jag hade lämnat kläderna bakom mig och var på väg nerför en stig samtidigt som jag kände att utlösningen var mycket nära. Men plötsligt hör jag framför mig hur några människor kommer gående. Snabbt som blixten vänder jag mig om och börjar springa uppför stigen igen, mot de hägrande kläderna (som låg på en plats en bra bit till höger om stigen (från mitt håll sett)). Men precis innan jag kommer upp till grenen i stigen där jag skulle ta av åt höger hör jag människor ovanför mig också. Alltså var jag omringad och med vrålbånge mitt ute i skogen... Goda råd var dyra. Naturligtvis var det inget alternativ att vända neråt igen, och jag kunde inte fortsätta upp till mina kläder. Alltså sprang jag som en tokdåre in i snårskogen till höger för att söka skydd bland granarna som stod några (kändes som oändligt många) meter bort.
Än idag tror jag att ingen fick syn på mig, men det kändes ändå jävligt pinsamt att ligga spritt naken och trycka under några lummiga granar i väntan på att männiksorna skulle gå förbi. En sak som inte förbättrade något var att de (folket som nästan tog mig) hälsade på varandra och att jag kände igen några av rösterna. Det var två tjejer i min klass... [:0] Det var väldigt pinsamt dagarna efter att komma till skolan igen...
Jag låg kvar under granarna tills jag började frysa och inte kunde höra några i skogen innan jag på omvägar smög tillbaka till den plats jag hade gömt mina kläder. Tack och lov låg de kvar där jag hade gömt dem.
Om någon såg mig så har de än idag inte sagt något... Men jag skämdes som en hund ändå.
Till det pinsamma.
Jag hade lämnat kläderna bakom mig och var på väg nerför en stig samtidigt som jag kände att utlösningen var mycket nära. Men plötsligt hör jag framför mig hur några människor kommer gående. Snabbt som blixten vänder jag mig om och börjar springa uppför stigen igen, mot de hägrande kläderna (som låg på en plats en bra bit till höger om stigen (från mitt håll sett)). Men precis innan jag kommer upp till grenen i stigen där jag skulle ta av åt höger hör jag människor ovanför mig också. Alltså var jag omringad och med vrålbånge mitt ute i skogen... Goda råd var dyra. Naturligtvis var det inget alternativ att vända neråt igen, och jag kunde inte fortsätta upp till mina kläder. Alltså sprang jag som en tokdåre in i snårskogen till höger för att söka skydd bland granarna som stod några (kändes som oändligt många) meter bort.
Än idag tror jag att ingen fick syn på mig, men det kändes ändå jävligt pinsamt att ligga spritt naken och trycka under några lummiga granar i väntan på att männiksorna skulle gå förbi. En sak som inte förbättrade något var att de (folket som nästan tog mig) hälsade på varandra och att jag kände igen några av rösterna. Det var två tjejer i min klass... [:0] Det var väldigt pinsamt dagarna efter att komma till skolan igen...
Jag låg kvar under granarna tills jag började frysa och inte kunde höra några i skogen innan jag på omvägar smög tillbaka till den plats jag hade gömt mina kläder. Tack och lov låg de kvar där jag hade gömt dem.
Om någon såg mig så har de än idag inte sagt något... Men jag skämdes som en hund ändå.